Det hela började egentligen onsdag den 20e juni när jag äkte till min barnmorska på vanlig kontroll. Vi pratade igen lite önskemål kring förlossningen och rent allmänt om hur allt är. Vi avslutade besöket med blodtryck, vilket var för högt. Hon bad mig lämna urinprov så hon kunde testa detta och även blodprov. Det visade +3 protein i urinet och blodproverna hoppade vi över då hon ansåg att jag skulle åka till Falun på kontroll där men hon skulle ringa upp dit och rådgöra först. Jag åkte hem och inväntade samtal från min barnmorska då det var lunch. Efter lunchen ringde hon upp mig och sa att de ville ha upp mig till Falun och att jag kunde packa en väska för jag skulle nog inte få åka hem igen. Jag åkte hem och packade en väska, här började paniken slå in då jag inte alls tycker om sjukhus. Speciellt inte Falu lasarett. Ringde till Johan som var i Västerås med jobbet så jag väntade in att han skulle komma hem. 

Kring sex på kvällen kom vi in till förlossningen då vi skulle till Antenatalen som ligger i samma korridorer. Där kollade de upp mitt blodtryck och det var över gräsen så jag fick stanna kvar. Dagarna som följde är ganska så grumliga av all gråt och oro som pågick i kroppen. Jag fick mediciner av alla dess slag samt under onsdagen och torsdagen fick jag kortisonsprutor för att skynda på bebisens lungor då de inte trodde att det var lång tid kvar nu. Johan kom upp till mig nästan varje dag och hälsade på och var med på undersökningar och liknande. På fredagen fick jag permis att åka hem och fira midsommar med familjen. Lördag klockan 11:00 skulle jag åter infinna mig för kontroll och med förhoppning om att besöket hem hade sänkt mitt blodtryck. Vilket det såklart inte hade gjort. Så jag fick stanna. Under söndagen började jag få konstiga symtom och lätt huvudvärk. Men jag viftade undan det då det kändes ganska så naturligt med huvudvärk med tanke på hur mycket jag grät och hur lite jag sov. 

Men på natten till måndagen eskalerade huvudvärken såpass att jag började kräkas av den, det var tecknet de alla hade väntat på. På mindre än en timme fick jag väldigt starka mediciner, magnesiumdropp samt kateter. Sedan började de med medicinering för att sätta igång mig. Alltså var stunden kommen, det gick inte att hålla tillbaka eller backa mer. Han skulle ut. Detta gjordes kring 02:00 på natten. Vi avvaktade med att ringa Johan då detta var en utdragen procedur och vi hade 12:00 på tisdagen som "kejsarsnitt" tid, alltså att det fick inte gå längre än så. Vid klockan 05:00 började jag ringa hem. Johan svarade och så var även den bollen i rullning. Han var hos mig kring halv nio på morgonen efter att ha lämnat barnen på fritids och ringt runt och fixat allt kring hundvakt och att barnens mamma skulle hämta dom på fritids senare. Sedan väntade vi. 

Jag fick medicinen varannan timme fram till klockan var ungefär tolv, då var jag öppen tre centimeter och hade värkar så då rullades vi vidare till förlossningen. Klockan 14:30 tog de hål på hinnorna och sedan gick det fort. Tio i tre hade de beslutat för att "avbryta" förlossningen för att rulla ner mig på kejsarsnitt, bebisen mådde inte alls bra av det värkstimulerande droppet som de satte i samband med vattenavgången. Ni som känner mig kan ju ana min reaktion när de kom in och berättade att det blir kejsarsnitt så ingen mat eller dryck från då. Sedan började rummet fyllas med folk som bytte dropp och började göra i ordning för att vi skulle åka ner. Det var inte förens vi rullades in i operationssalen som paniken slog till på riktigt. Johan fick byta om och vi fick båda otroligt snygga hårnät på oss. Jag fick sätta mig på britsen för att få ryggmärgsbedövning, helsefyr vad ont det gjorde! Johan höll mina händer samtidigt som en sköterska höll mig om axlarna i tappra försök att få mig att slappna av. Men verkligheten slog liksom till, riktigt ordentligt. Jag var livrädd. 

Jag fick lägga mig ner i "Jesus på korset" position med båda armarna rakt ut medan narkosläkaren gick runt och hällde vatten på olika delar av min kropp. Bedövningen slog till ganska så snabbt och de började förbereda mig samt satte för ett skynke så vi inte skulle se något. Här ifrån gick det fruktansvärt fort och jag minns ärligt inte så mycket från det. Jag minns hur de berättade att det skulle inte göra ont men att det skulle kännas lite brutalt när de drog ut honom, vilket det också gjorde. Ingen smärta över huvudtaget men det kändes otäckt. Sen var han ute, från det att han var ute till det att han skrek kändes som en evighet. Jag hann tänka "det är något som är fel!" Under den "evigheten" men plötsligt så hörde man ett gällt skrik. Klockan 15:23 kom lilla Ludvig till världen. 

De tog honom till ett bord bakom mitt huvud och Johan satt kvar vid min sida medan de undersökte honom och efter ca 10 minuter så fick Johan hålla honom. Han satte sig vid min sida än en gång och visade mig det lilla knyttet. När jag väl fick se honom så släppte alla spänningar och jag började spy som en gris. De satt kvar bredvid mig samtidigt som narkosläkaren hjälpte mig genom spyattacken som kom. Det var en blandning mellan adrenalin och morfin som slog till. Jag fick en syrgasmask för att få ner luft i lungorna så illamåendet skulle släppa. Någonstans här sa Johan till mig att de skulle gå iväg och fortsätta undersöka Ludvig. Jag började sys ihop, då hade de fått ur moderkakan och stopp på blodet. 

Efter att de sytt ihop mig så flyttades jag tillbaka till min säng och rullades åter upp på förlossningen tillbaka till vårt rum. Där blev jag kvar en lång stund. En sköterska sprang ner till Neonantalen där Johan och Ludvig befann sig. Där även min telefon befann sig då Johan hade den med sig. De kollade läget och så tog de en bild på Ludvig att visa mig (se ovan). Sedan hade jag och Johan smskonversation om allting som pågick. Det tog allt som allt fem timmar från det att Ludvig var ute till det att jag fick träffa honom och hålla honom. Han mådde bra men hade lågt blodsocker, han var så låg som 0,7 så de ville inte flytta upp honom till mig. Efter en stund på neo så kördes jag upp igen tillbaka till Antenatalen där vi fick ett rum. Johan följde med mig upp dit och såg till så våra saker fanns på plats innan han åkte iväg för att köpa mat. Vi hade nämligen kommit överens om att vi skulle äta från MAX när allt var klart. Vi såg på Pirates som gick på tvn samtidigt som jag kräktes upp varje tugga jag tog, morfinet som spelade sitt fina spratt. Sedan somnade vi i varsin säng, nykläckta föräldrar med vår lilla son en våning ner. 

Vi var kvar ett tag på lasarettet på grund av min havandeskapsförgiftning som tydligen var av den svåraste sorten samtidigt som vi var kvar för Ludvigs blodsocker, som senare stabiliserade sig men då fick han gulsot. Men det är en annan historia. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det där dygnet, allting gick bra och de som jobbade med oss var fantastiska! Men det är ändå ingenting jag vill uppleva igen, för fy vad hemskt det dygnet var rent psykiskt. Men vi båda lever och mår bra och det är jag så sjukt tacksam över!